Taxichauffören som kommer och hämtar oss är några minuter försenad och glider in med ett stort smile i hela ansiktet. ”Hakuna Matata – Are you ready for Kibera?” Självklart är vi det! Resan går i långsamt tempo, det är stora trafikstockningar och galen trafik, men chauffören vet några shortcuts. Så fort vi kommer in i själva Kibera möts vi av en blond man med barnvagn som kommer promenerandes. ”Hej, du måste vara Petter?” konstaterar vi leendes. Petter bjuder genast in oss till hans hem som ligger bara några meter från Wale Wales center. Han tittat på mina flip flops och undrar om jag har några heltäckande skor med mig. ”Det kanske inte är en så bra idé att gå i flip flops inne i Kibera!” Hans fru Monica har som tur är gympaskor i min storlek och jag byter lite snabbt. Därfter går vi de få metrarna till centret. Värmen, glädjen och energin man möter direkt när man stiger in på Wale Wale är slående. Det är flera ungdomar på plats och även ett gäng volontärer. Också Petter och hans dotter förstås. Vi får en genomgång av vad organisationen gör och hur de tänker och vi berättar kortfattat, på engelska, om vad vi gör och varför vi vill få till ett samarbete. 
Därefter är det dags för vår ”Slumwalk”. Fyra ungdomar går med oss och Alexander får ge sin kamera till Don, som älskar att fotografera. De visar oss var de handlar grönsaker, var utsikten över hela Kibera är och hur de bor. Vi blir inbjudna till Omentas lilla ungkarlslya och får veta att han betalar 1500 KSH per månad för sitt kryp-in. Vi går ganska länge, men inte en enda gång känner vi oss osäkra eller rädda. Det känns bara helt naturligt att hänga här, i Kibera – Afrikas största slum – med dessa underbara härliga människor. Samtalen flyter bara på och vi skrattar och pratar som om vi känt varandra länge. Efter rundturen är det dags för lunch. För 5 kr får vi varsin tallrik med olika kenyanska specialiteter. Vi väljer att dela på en gäng tallrikar och tillsammans blir det riktigt gott. Och billigt. Vi bjuder gänget som guidat oss runt och sitter inne i litet litet lokalt hak alldeles utanför Kibera. Tillbaka på Wale Wale påbörjat vi de personporträtt vi bestämt oss för att göra. Först ut är Happiness, en tjej som växt upp med en ensamstående mamma som valt att ensam flytta från Arusha i Tanzania till Nairobi för en bättre utbildningsmöjlighet för sin dotter. Ungdomarna delar gärna med sig, berättar gripande historier som berör oss på djupet men som framförallt fokuserar på möjligheterna. Att själva kunna påverka sina liv. Det dom har. Glädjen. Vi slås av alla likheter organisationerna emellan men också med de drömmar och det driv som ungdomarna har här på Wale Wale och de som finns hemma hos oss.
För att vara en del av teamet på Wale Wale är det viktigt att man delar organisationens värderingar och inställning. Har en tro och övertygelse om att man själv har möjlighet att påverka sitt eget liv, och är den som måste kämpa för att ”be the change”. Organisationen är också tydligt ungdomsdriven, det märks att ungt ledarskap och entreprenörskap är i fokus och dessa två delar tillsammans med tron om att allt är möjligt lyser igenom hela tiden. Vi sitter ner en lång stund med Petter som grundade organisationen och skrattar igenkännande åt hur extremt lika våra organisationer är. Varför vi startade, hur vi organisatoriskt är byggda, vår vision och värderingar. Vi har ju till och med samma motto: ”Be the change”. Trots att denena organisation finns i Göteborg och den andra i Nairobi. Vi ser många möjligheteroch många win-wins med ett samarbete. Både på plats för utbyten, men också ett ”digitalt” samarbete och utbyte. Ibland är det faktiskt bra att gå på känsla.
