Efter en kontakt med svenska skolan i Nairobi hade vi fått ett tips om att kontakta Petter Eriksson och hans organisation Wale Wale i Kenya. För att vara helt ärliga hade ingen av oss egentligen tänkt på Nairobi som den stad där vi kunde hitta bra samarbeten, vi var mer inriktade på Sydafrika. Och ännu mindre hade vi hört talas om Wale Wale. Vi läste på om organisationen och efter flera mailväxlingar bestämde vi oss för att besöka dem i januari. Vi skulle komma till dem redan vid 8-tiden på morgonen och efter att fått höra ”Att det ibland kan vara problem att få taxis att köra till Kibera eftersom det inte är helt säkert” så nappade vi på erbjudandet från Petter om att ordna en transport för oss med en chaufför som de känner. Vi ombads att inte ha på oss några värdesaker och smycken, och ville vi fota inne i själva Kibera var det bäst att vi gav kameran till en av dem, av säkerhetsskäl. Det var väl där någon gång vi började reflektera över var det egentligen var vi skulle och vilka vi skulle besöka. Kibera är Afrikas största slumområde, och därmed också en av de största slumområdena i världen. Siffrorna på hur många som bor här växlar mellan 500.000 – 2.000.000 människor men det man med säkerhet vet är att befolkningsmängden ständigt ökar och att mer än 95% anses leva under extrem fattigdom. Skulle det verkligen finnas en organisation här som kunde matcha de behov och tankar som vi hade kring ett internationellt samarbete? Skulle vi kunna hitta likheter och beröringspunkter där vi kunde få till en win-win eller var problemen för gigantiska och i en helt annan dimension i det här området jämfört med det som vi vill åstadkomma. Hade vi varit naiva och ”gått på känsla” lite för lätt?
All bilder tagen av Wale Wales fotograf Don Wilson – https://donwilsonkibera.wordpress.com/