Psykisk ohälsa är någonting som är alldeles för vanligt idag. Den senaste statistiska undersökningen 2013-14 visade att 57% av flickorna samt 31% av pojkarna i 15 års ålder lider av psykiska besvär. Många gånger leder den psykiska ohälsan till självskadebeteende eller att ungdomar tar sitt liv eller försöker, vilket har lett till att andelen främst unga kvinnor som vårdas på sjukhus, enligt Folkhälsorapporten 2009, har ökat kraftigt. Denna psykiska ohälsa sker ofta på grund av socioekonomiska förhållanden, högre krav på utbildning hemifrån och enskilda krav och förväntningar men även många andra faktorer på social-, individ- och samhällsnivå.
Som studerande är panikattacker och mentala sammanbrott en vardaglig faktor. För mig personligen kan det bero på för mycket arbete i skolan men även brist sociala sammanhang. Det är väldigt svårt att balansera bra betyg i skolan, träna och att ha ett socialt liv. Någonting måste prioriteras och därför räknas de andra två bort, medan alla tre egentligen är väldigt viktiga för en bra mental hälsa. Problemet blir när de höga förväntningarna framkommer både från skolan och mig själv. Skolan har höga krav på elever och man måste lägga enormt mycket fokus där för att uppnå sina mål och om dessa mål inte uppnås uppkommer ofta känslor av misslyckande. Dessa känslor leder till att jag ser ner på mig själv och får ångest samt stress.
Idag prioriterar jag skolan och träningen och det är just träningen som håller mig sansad när allt annat går i bakslag. Det är träningen som finns där för att få en att glömma alla problem och koppla bort från skolan. Dock försvinner inte oron av misslyckande, den finns kvar och nyper till så fort någonting börjar gå bakåt. Ett tag besökte jag en psykolog på grund av psykisk ohälsa, vilket hjälpte i några månader men snart var panikattackerna tillbaka igen, och denna gången kändes det meningslöst att besöka psykologer. Det hjälpte mig inte långsiktigt och det känns inte som att det är någon idé att spendera halva mitt liv på att besöka psykologer. Åtgärder måste tas, och det snabbt. Ungdomar bör inte behöva leva med så mycket stress och så mycket eget ansvar.
Samtidigt som fler elever lever med psykisk ohälsa, minskar antalet skolkuratorer. Vi behöver fler skolkuratorer, inte färre. Elever behöver någon att prata med, någon att få råd av. Skolkuratorer och psykologer borde oftare hålla olika sorters informerande tal i klassrummen för att informera om ångest, panik, psykisk ohälsa och vad man ska och kan göra när dessa problem sker. Sedan behöver även dagens politiker och den svenska skolan ta ett större ansvar. De bör tänka på att ungdomar har så mycket ansvar och så många val framför sig och behöver hjälp. Först och främst genom att inte sätta ännu fler svåra val på eleverna och sedan att försöka minska de höga kraven i skolorna.
-Lejla Kadiric
Åk1 Mikael Elias teoretiska gymnasium
Ungdomsfullmäktige