Vissa dagar kan vara svårare än andra. Man vill vara som alla andra i ens ålder, man vill kunna ha en dag utan ångest eller onda tankar.
Depression är den mest normaliserade sjukskrivningen i dagens läge. Unga och äldre, män och kvinnor. Men vad gör vi åt sjukskrivningar och unga som inte talar om depression som hanterbart? Sedan barnsben får man höra att tillsammans är vi starka. För vi agerar tillsammans förutom när det gäller psykisk ohälsa. Det sker inget solidariskt när man är deprimerad.
I Sverige blir man ständigt hyllad för samhället tar tag i psykisk ohälsa, när man besöker psykologer eller UMO, men vad händer med människorna som inte gör det? Som lever ständigt med psykisk ohälsa, som inte vågar ta sig fram. Ringer 1177 och lägger på. Vi måste se till att dessa människor inte går obemärkta. Första steget är att be om hjälp, andra steget är att ta emot hjälpen. Det är dags att vända på trenden. Ingen ska be om hjälp, hjälp ska finnas på plats i alla utrymmen och miljöer. Psykisk hälsa är lika viktigt som fysisk hälsa.
Som 17åring så förstod jag vad mina känslor har gjort mot mig. Jag ville inte vara den som var den. Trött och deprimerad så tidigt i livet. Man pratar inte sitt mående dagligen trots att första frågan man får är’ ’Hur mår du?’’. Omgivningen kan vara stöttande eller inte. Man känner sig som stämningsdödaren därmed har man en fasad. Precis som alla andra. Man spelar glad eller likgiltig eftersom att svaret på ’’Hur mår du?’’ är alltid ’’Bra , själv då?’’
– Anonym