Vi hade en tanke om att besöka en Maasaiby lite kort när vi ändå var på safari. Vi fick då frågan om vi inte ville utöka det, och bo tillsammans med dem under ett helt dygn. Se hur de lever och hur deras vardag ser ut. Naturligtvis nappade vi. Att möta kulturer och människor och försöka hitta det som förenar och vilka drömmar människor bär på är ju något som ständigt driver oss! Och detta skulle visa sig bli ett möte och upplevelse utöver allt annat vi upplevt.
Resan till Maasaibyn tog totalt sett runt tre timmar och det var fruktansvärt varmt att åka dit. Alldeles genomsvettiga och nästan bortdomnade av värme anlände vi vid solnedgång och möttes av ett gäng barn som bokstavligen rusar fram till oss, tar på oss, pillar på håret och drar i våra kläder. Det märks hur de väntat, ser fram emot mötet och är alldeles fulla av förväntningar. Vi rycks snabbt med och blir meddragna till en liten jordplätt som är täckt av getbajs. Försiktigt trampar vi runt med våra tåsandaler och tittar på hur alla Maasaier med stora leenden och välkomnade gester deltar i en välkomcermoni med sång, dans och männens karaktäristiska hopp. Vi täcks med deras smycken och blir indragna i dansen. Det är mycket skratt och fumliga försök att försöka efterlikna det dom gör och vi står snart alldeles täckta av rött damm som klistrat sig fast i vårt svett och fullt med getbajs under skorna.
Den som tar emot oss i byn är Johnson, en man som föddes här för över 40 år sedan och som nu bor här tillsammans med sin bror, sina tre fruar och 16 barn. Maasaier tillämpar ju månggifte och när vi frågar lite försiktigt om det så berättar Johnson att det var hans föräldrar som valde ut hans två fruar. Däremot berättar han stolt att det var han själv som valt och uppvaktat hans tredje och sista fru. Det hade varit en vacker ung kvinna i grannbyn, och han frågade hennes föräldrar om de gick med på att han gifte sig med henne. Efter en hel del uppvaktning från hans sida och så var det till slut åtta kor, två getter och tre får som fick föräldrarna att bestämma sig för att gifta bort deras flicka till Johnsson.
När det är dags för getcermonin märker man tydligt hur alla kvinnor försvinner till sina krypin, det här är bara till för männen och de äldsta pojkarna. Trots det är det som helt ok med att alla i vårt sällskap får närvara. Getcermonin är minst sagt speciell. Inget för den äckelmagade. Själv väljer jag att inte titta, men stanken från en rå, slaktad get som därefter grillas över en lägereld är något som kommer bita sig fast länge länge. De väljer att använda alla delar av djuret, inget slängs eller går till spillo. Blodet dricks, och det verkar inte beröra dem alls att en av hundarna börjar dricka ur samma skål och på de speciella tåsandalerna ser man blodstänk ifrån slaktningen blandas med rött damm. Efter ett tag går vi in i vår lilla hydda som inretts enbart till oss. En kock har kommit från Moshi, en större stad bara några mil härifrån och Aidano som kocken heter har lagat till alla sorters mat; grönsaker, bröd och efterrätter. Det är ett ljuvligt bord som dukats upp och sju hungriga turister och vår underbara guide Tom som tar plats. Bara en kort stund efter att alla huggit i kommer Johnson in och bjuder på getköttet. En getcermoni är något som de bara genomför vid speciella tillfällen såsom giftermål eller när ett barn föds. Och för oss nu. Tala om att bli välkomnade och inbjudna! Efter en sen middag gör vi oss i ordning så gott det går, fixar till i våra tält och somnar fyllda med upplevelser och alldeles lortiga under den mest spektakulära stjärnhimmeln som vi någonsin skådats.
Tidigt på morgonen väcks vi av Maasaikvinnorna som undrar om vi vill kika när de mjölkar deras getter. Just mjölkningen är deras ansvar och de delar gärna med sig av sina sysslor. Vi lyckas få fram några droppar och konstaterar att vi troligen inte skulle klara oss länge med att leva i en by som den här. Strax därefter beger vi oss på en ”herb walk”. Tanken är att vi ska visas runt i området och samtidigt få se vilka växter de använder som medicin och läkeväxter. Vi får lära oss att gravida maasaikvinnor tiggar på delarna från ett termitmyrebo för att få i sig lite extra jod och att man röker elefantbajs för att lindra feber. Det vi förundras över mest är inte att de faktiskt gör dessa saker utan vem som kom på det först. Innovativt och entreprenöriellt att komma på de idéerna/lösningar får man väl ändå hålla med om minst sagt.
Väl tillbaka i byn rusar barnen fram till oss igen. Vi pärlar förebildsarmband till dem, får lära oss hur maasaikvinnorna pärlar deras smycken och får också möjlighet att köpa ett par smycken. Vi har tidigare frågat om det är ok med dem att låta sig intervjas och två av kvinnorna samt Johnson ställer gärna upp. Vi ber Tom, vår guide, att sitta med som tolk och påbörjar intervjuerna av mor och dotter, en åt gången. Det känns som ett unikt privilegium att få höra dem berätta med egna ord om uppväxten i deras by, att leva som Masaai. Att få ta del av deras drömmar och tankar. Upptäcka vad mycket det finns som förenar, fast det utåt är mycket som skiljer. Vilka starka individer det finns i alla typer av samhällen.